Massor av tankar...

"Death is beautiful.
Hung by my rope.
Broken to pieces.
Slit in my throat.
Whipped and nailed,
Like Jesus on the cross.
I died for you,
A deathly cost.
Eyes like sandpaper.
Shattered tears.
Tears of blood,
Pray your fears.
Drink my tears,
Blood of life.
Wounded eye lids,
Pierced with a knife.
Bloodied pupils.
Disfigured face.
Broken heart.
A complete disgrace.
Torn to pieces,
Bloody eyes.
Tears of blood,
The tears I've cried."

Idag är ännu en dag då allt bara känns lite tyngre än vanligt.
Känner mig så ensam men jag vet att jag inte är de.
Jag borde vara glad! Jag har ju nyss blivit moster och jag ska snart tatuera mig.
Borde känna lyckan, jag har min fina vovve här och han brukar få mig att känna mig älskad.
Men det är bara en sån dag antar jag...

Min nacke och min rygg håller på att ta död på mig. Måste ta mig till "ryggakuten" men för att få en tid så måste man ju ha pengar... Och alla pengar jag har är de som ska gå till tatueringarna.
Haha snacka om att prioritera ekonomin!

Jag tänker mycke på mina vänner nu för tiden. Det är många jag saknar...
Men den jag saknar mest är Vickan... Hon va min bästa vän men hon vart less mig.
Hon tyckte att jag va intensiv och hon hade en dålig tid just då.
Men visst är det de vänner ska göra? Dom ska väl finnas där när man mår dåligt?!
Så är det för mig i alla fall. Visst vill vissa vara ensama men man vill ju ändå träffa vännerna nån gång. Men efter 3 månader så lessnade jag... Jag kan inte bara vänta på att folk ska höra av sig till mig då de "passar dom".
Jag duger tydligen inte som jag är... Det känns ganska surt, det gör ganska ont att få höra.
Jag är den jag är och jag gillar den jag är. Jag vart den jag är idag efter ett mycke traiskt förhållande då jag hade nått botten.
Jag är starkare i mig själv idag... Men jag kanske är för stark.
Jag kan sitta här och gräva djupare i mina känslor och tankar men det skadar bara mig själv mer än vad de hjälper dom andra.
Jag önskar bara att Vickan kunde bevisa för mig att hon verkligen vill vara min vän och att det är värt att lägga ner tid på mig. Men som det känns just nu så är det mest tomma ord...

Jag har inte gråtit över en vän förut... Men Vickan var annorlunda.
Hon fick mig verkligen att slappna av. Jag kunde vara mig själv... Jag kunde anförtro mig till henne. Men tydligen så är jag inte av de matrial som man skapar riktiga vänner av.
Men va f*n! Jag kommer att ta upp kontakten med Vickan igen... måste bara få läka alla sår.
Men våran vänskap kommer aldrig bli den samma... Och det är ng de som gör mest ont för min del...

Jag ber om ursäkt till alla jag har sårat... Det är verkligen inte min mening och jag vet att jag kan vara jobbig ibland. Men säg i så fall till mig när jag blir "för mycke" istället för att bara tiga om de... För då ger ni mig en chans att ändra på mig. Vill inte höra att jag gjort fel när det redan är försent...

Det kommer bli en ensam födelsedag på söndag för min del...
Har gjort mitt val av vänner nu. Nu vet jag dom jag verkligen kan lita på.
Dom som kommer ställa upp för mig lika väl som jag kommer ställa upp för dom.