Du sköna, ljuva minne

Varför ska man alltid jämföra sitt liv med andra?
Varför kan man inte bara vara nöjd med de man har...?

Jag frågar mig detta varje dag. Det känns som att jag inte ens är i närheten av det liv jag önskar mig. Jag längtar hela tiden till något bättre... Alla mina vänner bara springer förbi mig. Alla bara går vidare...
Man blir inte bjuden på fester längre, folk hör inte av sig (okej, jag är ganska dålig på det med...), folk blir kära, skaffar barn...flyttar...

Jag känner mig som en dimma som bara glider förbi alla mina vänner och deras liv. Att jag bara är en fas i deras liv.
"Jenny är bara rolig när hon är glad. Orka med denna mellankoliska, känslo döda tjej"

Varför hemsöks jag av dessa tankar? Ibland så vill jag bara få ett mess där folk säger att dom saknar mig, att dom vill hitta på något med mig... Att jag betyder något i deras liv... Att jag har lämnat spår i deras hjärta...

Jag vet att det låter fjantigt men så är det. Jag vet att jag vill ha bekräftelse men det är så det känns just nu. Alltid ska jag tävla med mig själv och känna att jag inte duger... Det måste ju finnas en anledning till varför folk inte vill umgås med mig...

Fy fan vad patetisk jag känner mig... Men jag är bara människa!
Jag vill bara hitta MIN mening här i livet. Jag vill inte bli lämnad ensam...............