Perfect denial

Alla ser på henne med stängda ögon och ler mot den flicka som en gång i tiden var deras vän.
Nu är hon "en tillfällig lösning"... någon som dom vänder sig till när ingen annan har tid.
Vem ska hon nu prata med? Vem ska erbjuda henne en axel att gråta på när livet är tufft?
Hon ber sina vänner om och om igen om att dom ska ta sig tid för henne.
Dom svarar henne med ett leende och säger -"självklart ska vi hitta på något, va inte orolig".
Sen skrattas denna, allt för verkliga, känsla bort och sen går dom vidare... Verkligheten blir för "obekväm"...

Dom har slutat fråga henne....-"Hur mår du?"
3 små ord som hon skulle göra allt för att få höra... Bara en sista gång...

Tänka sig, att dom en dag skulle behöva "ställa upp" för en vän som verkligen behöver dom.
En liten flicka som inte gör annat än att skriker efter deras uppmärksamhet och stöd.
Hon vill bara känna att dom fångar henne när hon faller.
Någon som står med ett ljus i sin hand och väntar på att få följa henne längst denna mörka och ensamma stig.


Alla dom känslor som en gång överväldigade henne är nu bara ett vagt minne. Hon kan inte hitta ut ur mörkret ensam. De som en gång var positiva minnen är nu förgiftade och nu vill hon inte längre minnas hur hon en gång hade det... Hon orkar inte längta längre, hon orkar inte kämpa. Hon tar sig kraft att leva vidare varje morgon, som om allt vore som de skulle. Men bakom hennes förnekande ögon sitter en liten flicka som inte längre vill känna varken sorg eller lycka.
Hon gör det hon måste för att orka med dom dagar gud givit henne...





Nu släpper jag alla trådar... Jag vet vilka som stöttar mig när jag inte orkar stå.


Dags att stå för era löften nu... Bevisa för mig att denna känsla jag har är fel...
Bevisa för mig att ni verkligen är mina vänner... Ett litet samtal är allt jag ber om.
(Ni vet vilka ni är...)